Inte nog med att min telefon är en vandrande spårsändare, som registrerar halva mitt liv för den som vill veta...
Sa jag att den bestrålar min hjärna också? Jag är säker på att den inte förbättrar minnet iallafall.
Som om inte det räckte, ska man med jämna mellanrum behöva gå och noja på var den är för tillfället. Oftast är den inte långt borta.., egentligen borde man vara glad att vara av med den.
Men nej. Snacka om freudianskt eller nåt. Starka känslor.
En hat-kärlek kan man ju kanske säga.
Jag menar Shit vilka stökiga stunder man har haft över en telefon.
Eller ett telefonsamtal för den delen.
Ja men vad vore livet utan telefonen liksom. Skitrist känns det ju som.
Den försöker dessvärre också styra ditt liv.
Ni vet när man är ute och skojar en kväll så är det ju kul att ta foton.
Men nu har ju inte telefonen något vidare minne då, så när man spelat in lite kul video så e det snart slut. På minne alltså.
Nu påminner den mig om att minnet e fullt varje gång jag fäller upp luren.
E inte det en lite Big Brother telefon? Fan jag har ju nog med grejer i huvudet som det är.
Jag menar jag vet att minnet e fullt, men kan jag få deala med det när jag vill, snälla.?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar